Jag känner mig mindre ensam än någonsin tror jag. Kanske är det för att det som har hänt inte har sjunkit in. Jag vet inte, det visar sig väll.

Jag har bestämt mig för att inte vara ledsen, jag vägrar känna några känslor alls. Jag orkar helt enkelt inte det.

Vad håller vi på med?!

Det här måste få ett slut, jag orkar inte mer nu. Vill inte känna mig så här värdelös. Jag vill vara den glada, sociala och spralliga Katja.

I helgen har jag förverkligat en dröm..

Daniel fick i studentpresent av mig, min mamma och Anki ett tandemhopp! Jag funderade länge länge på om jag också skulle hoppa då, jag var sugen men nervös plus att det är jäkligt dyrt. Men jag bestämde mig för att göra det eftersom det är något jag har drömt om att få göra och man får nog inte så många chanser att uppleva det, plus att det vore ju en klar bonus att göra det tsm med min älskling. 

Så vi bestämde oss för att hoppa den 4 juli, men vi gjorde en helhelg utav det eftersom vi skulle hoppa i Västerås. Vi åkte ner/upp (jag är inte så bra på geografi (A) ) på lördags morgonen, tog låååång tid att åka. Men väl framme checkade vi in på hotellet och slappade lite på rummet. Sen gick vi ner på stan och käkade middag sen var det konserter på kvällen så det blev en jävligt lyckad kväll!

På söndagen var det dags för HOPPET!!! Shit vad nervös jag var, massa fjärilar i magen. Men när väl instruktörerna kom och berättade och visade hur det skulle gå till så blev jag super peppad. Själva hoppet är det bästa jag någonsin har gjort. Det var en helt underbar känsla, obeskrivligt! Jag rekommenderar er att göra det, ni kommer verkligen inte bli besvikna.

   Jag efter hoppet, totalt överlycklig och i chocktillstånd :P

Pusselipuss